söndag 30 april 2017

Lilla slottsrundan

Det finns en grupp på FB "vandra med hund i Sverige" och nu när våren är här har folk börjat ge sig ut på tur och lägger upp så fina bilder. Jag är extremt vandringssugen även om jag vet att det får dröja till nästa år med längre turer. Men eftersom Atle tyckte att det var lämpligt att stiga upp 06:50 en ledig lördag och hoppa omkring full av energi så tänkte jag att vi tar en tripp ut till Bogesund. Han har i alla fall åldern inne och fysiken för att gå de kortare slingorna där. 

Parkerade vid slottet för att gå lilla slottsrundan.


Normalt möter man inte en levande själ (det skulle vara vildsvinen då...) på de här lederna och framför allt inte en tidig lördagsmorgon. Så jag blev rätt förvånad när vi kom runt en krök och en dvärgschnauzer kom farandes ur skogen. Jag har för vana att aldrig låta främmande hundar rusa rakt på så jag fick stopp på hunden innan hon fick en ok-stämpel i baken och släpptes fram till Atle. Det visade sig vara en 11-årig tant som tyckte att Atle var en asjobbig spoling haha =) Sen gick vi vidare och uppe på ett berg kom ytterligare ett skägg. En 4-åring som var lite mer leksugen så de hade riktigt kul! Och jag inser att Atle fortfarande växer på höjden, herregud vad stor han var jämfört med dessa tikar som ändå inte var några små tikar. Jag vet faktiskt inte hur hög Atle är, måste försöka mäta honom.
 
Leden gick över äng, skog, berg och grusväg. Jag la in två "tvångsstopp", Atle hade gärna öst på i full fart hela vägen men dels är det nyttigt med passivitetsträning och dessutom misstänkte jag att han behövde vilan. Och jo, när han väl insett att vi skulle sitta där på stenarna ett tag så visade det sig att han var rätt trött trots all.





Skogsmulle har pyntat skägget med mossa

Jag tycker att det gick rätt bra i de knepigare partierna, normalt brukar jag få hålla i selen och stötta/bromsa/lyfta för annars skulle det sluta i katastrof men nu behövde jag inte lägga mig i lika mycket som vanligt, han fixade det rätt bra själv. Det tar sig, det tar sig!




Väl hemma såg jag inte röken av honom resten av dagen, han sov så gott så =) Slingan var bara 3,3km men han är inte van att gå så långt i den typen av terräng. Motsvarande sträcka på asfalt blir han inte ett dugg trött av. Men nu har jag en måttstock inför framtida turer!

tisdag 25 april 2017

7 månader idag!

Herregud vad tiden går snabbt. Vart tog min lilla valp vägen? Det är väl tveksamt om en 7 månaders dvärgschnauzer är valp fortfarande, snarare i gränslandet till unghund. Vet inte riktigt var jag ska placera Atle, han är fortfarande rätt valpig och barnslig så han får nog vara valp ett tag till ;)

Hade tänkt ta en tjusig 7-månaders bild men dagens väder satte stopp för det, så jag slänger i en bild från helgen när vi gick promenad med Jasmin & Nova (mellanspets) och Sam & Klara (schäferblandis). Verkligen smidigt att vara ute och gå när alla hundarna fungerar så fint tillsammans. Inte helt lätt att få till en sansad gruppbild på vovvarna, det hade varit betydligt lättare att ta en bild av tre hundar som lattjar i en hög (orsakat av en viss skäggig valp som inte kunde sitta still haha)!

Klara, Nova, Atle

fredag 21 april 2017

Smögen

Hela påskveckan tillbringades på Smögen. Första dygnet hade Atle nerverna utanpå i den för honom nya lägenheten men sen blev det bättre. Han fick främst vara på övervåningen då den branta hala trappan inte riktigt lämpar sig för honom just nu.

Balkongen var ett bra ställa att spana från även om vi måste jobba lite på att inte skälla på folk utanför.


Det blev promenader runt på ön och träning i att gå på Smögenbryggan bland allt folk. Det här med båtar längs bryggan var ju himla konstigt och spännande. Dessutom var ju båtarna förtöjda med kampleksaker (tampar i vår värld, kampleksaker i Atles värld) så jag hade fullt sjå att få honom med mig förbi alla kampleksaker =)

Träning i att gå på konstiga underlag. Här en sluttandes metallramp med svarta "gummisteg". Och kluckande vatten längst ner.


Atle älskar fisk och då är Smögen ett bra ställe att befinna sig på, nyfångad fisk i mängder kommer in med fiskebåtarna varje morgon. Han har mumsat torsk, kolja och räkor. Räkor is tha shit enligt Atle så nu vet jag vad jag ska ha för matbelöning i svåra situationer! Billigt och bra med färska Smögenräkor...

Lite utflykter blev det, Bua Hed har ni redan sett bilder från. Vi var även vid Ramsvikslandet men herregud, att promenera på klippor med den här hunden är ett projekt för att han inte ska slå ihjäl sig. Han skulle lätt kunna hoppa utför ett stup, rakt ner i havet eller försöka hoppa upp längs en brant klippvägg som det inte finns en chans i världen att han kan komma uppför. Lägg sen till en valps dåliga kroppskontroll på det... Puh! Klippor får vänta tills han blivit lite äldre. Vi testade även en slinga av Soteleden mest för att se hur det såg ut, men längre sträckor får vänta tills han är äldre. Någon runda i Kungshamns motionsspår blev det också.

Minivattenfall och drickapaus. Lite kanelbulle slank ner i magen också och när det var fikadags =)


Atle har suttit i båten och spanat runt men inte så mycket mer än så. Tyckte inte det var läge att dåna på med motorbullret (utombordare) efter en liten incident med fyrverkerier på påskafton. Helt oväntat, för det smäller normalt inte på Smögen vid påsk, brände någon av en tårta precis intill oss när vi skulle ut på en kort kvällskissning. Han kan absolut reagera på vissa ljud men brukar alltid ha förmågan att släppa det rätt omgående. Men det här var liksom ett fullskaligt fyrverkeri alldeles inpå och Atle blev jätterädd. Blir för invecklat att med en hundpsykologs analyserande beskriva hela situationen men det var INTE bra. Det slutade tack och lov ganska snabbt och jag lyckades faktiskt få honom att avreagera på plats med hjälp av kamplek. Men nu måste jag ta mig en funderare kring det här med ljud och jobba på det (som om vi inte hade nog med den sociala biten när det gäller rädslor).

Sist men inte minst var det även F1 i helgen, Bahrains GP. En F1 sändning tar upp till 3 tim och Atle har inte riktigt ro att softa så länge ;) Jag måste försöka installera en F1 knapp på jycken som gör att jag kan få fokusera på racen till 100% haha! Mentalt har jag börjat ställa in mig på Monaco nu, det är nämligen bara två race kvar innan det är dags weehaaa!!!

Det blev inga överdrivet spännande utflykter på hemvägen men det var nog så spännande att åka i snöstorm med sommardäck!

måndag 17 april 2017

Bildbomb från Bua Hed

Inte långt från Smögen ligger Bua Heds naturreservat, härligt ställe att springa på tyckte Atle!

Kommer ni eller ska jag behöva sitta här och vänta hela dagen?

Ropar du matte så kommer jag!

Han hade nog hoppats på att hitta några döda fiskar att smaska i sig men nope...

Hej jag heter Atle och är precis lika barnslig som jag ser ut ;)
Koncentrerar sig stenhårt på att sitta still. Inte jaga fiskmåsar, äta tång eller hoppa jämfotahopp (behöver jag säga att han 2 sekunder senare inte satt kvar på stenen haha?)

Det här är mer Atles melodi!

Ska vi redan gå hem?

fredag 14 april 2017

Älgafallet

I måndags bar det av till Smögen och det är en ganska lång bilresa dit, iaf med Atles mått mätt. Och framför allt när rutten denna gång gick via rallyland istället för raka spåret. Så det fick bli lite olika depåstopp på vägen för att dränera valpen på energi ;) 

Ett av depåstoppen blev vid Älgafallet, ett fint vattenfall med 46m fallhöjd. Vattenfallet ligger i norra Bohuslän, exakt på gränsen mellan Sverige och Norge. Vid fallets topp finns en bro och står man mitt på bron kan man ha ena benet i Sverige och det andra i Norge.

Vid fallets topp

Superfint med vattnet som forsar i zick zack

Det går en stig från fallets topp ner till basen men man kan även ta bilen ner och runt. Normalt hade jag valt stigen alla dagar i veckan men med en halvgalen Atle som tror han är en bergsget som kan flyga och hoppa både högt och långt så kändes inte stigen aktuell haha! Atle skulle ha brutit alla ben i kroppen innan vi kommit halvvägs... Så det fick bli bilen.
Gick stigen fram till fallet och spanande runt lite (Atle hajar inte riktigt mattes vattenfallsmani) och när vi var tillbaka vid bilen fick Atle smaska fiskben (alltså ett tuggben gjort av fiskskinn) medans vi tvåbenta åt kladdkaka från "Grön Ko". Gottigott!




Om jag tar 30 bilder kanske han sitter still på iaf ett utav dem haha! Får jobba lite på stadgan..
Älgafallet blev resans sista depåstopp och sen bar det av vidare. I övrigt försökte vi hitta en borg utanför Karlstad men den verkade ha gått upp i rök. Och naturreservatet i Åmål råkade vi bränna förbi med bilen.. Men vi stannade vid vårt kvarncafé där vattnet forsar förbi och Atle hade nog gärna plaskat lite om det funnits nåt bra ställe. 9 timmar efter starten från Täby var vi framme på Smögen!

tisdag 11 april 2017

Liten kennelträff

I fredags åkte vi till Norrtälje för att träffa uppfödaren och Atle fick träffa mamma Minova. Sen kom även syster Molly!

Atle till höger är nu större än sin mamma =)

Molly

Atle
Tydligen är han rätt fin min Atle! Om man byter ut sportfrillan och lämnar honom till någon som utställningstrimmar så skulle han platsa i utställningsringen. Vilken mardröm att vara uppfödare och ha sålt en snygging till en valpköpare som inte är det minsta intresserad av utställning haha! Jag kanske kan bidra med arbetsmeriter istället, om vi kommer så långt.

Jagad av morsan!

Syster och bror

Hela gänget

Fokus grabben, fokus! Tanken var att vi skulle ta en bild på alla tre hundar när de satt still på rad men med två lekglada valpar och deras mamma som försökte styra upp bland galenskaperna så gav vi upp det projektet ganska snart ;) 

Tänkte att vi kunde ta en fin bild på mig och Atle. Som synes tyckte inte Atle att det var en bra idé haha!

Till slut så!

Väl hemma igen blev det en lugn eftermiddag, såg knappt till Atle som däckat under soffbordet =)

lördag 8 april 2017

Atle idag

När jag fick hem Atle hade vi ju såklart inget samarbete alls, vi kände inte ens varandra. Att då försöka guida honom genom läskiga miljöer och situationer var inte det lättaste. Men med tanke på hur han var den första tiden så är jag faktiskt förvånad över hur långt vi kommit idag, på bara fyra månader. Främst har det skett stora förbättringar de senaste två månaderna.

Idag kan vi gå på promenad utan några större svårigheter! Människor passerar vi utan problem, förutsatt att de beter sig hyfsat normalt. I mörker och framåt kvällen när han är trött så har han något lägre tröskel för vad han klarar av men det funkar oftast bra även då. Att hälsa på nya människor utomhus (som inte har en hund med sig) går oftast helt ok även om det kan bli en ganska stressig hälsning. Det som går mindre bra är närkontakt med nya människor inomhus (t.ex. hemma, café, buss) och när han måste sitta still bland folk, då känner han sig pressad när någon rör sig mot honom. Men vi fortsätter jobba på det.

Hundar går idag jättebra, både att passera och umgås med. Ibland kan han bli lite väl intensiv i sin lek så det underlättar om det är en hund som har vett att säga ifrån när han blir för på. Det han kan ha svårt för är att inomhus vistas bland främmande hundar som han inte får hälsa på, han blir helt enkelt frustrerad och sen är han som sagt allmänt mer nojig i inomhusmiljöer. Han kan även ha svårt för hög fart och intensitet, t.ex. hundar som springer fort förbi eller kampar ordentligt med leksak. Då går han upp i varv för mycket.

När det gäller miljöer är han rätt cool med sånt! Han kan bli stressad i nya miljöer men det är främst om det är många människor på platsen. De ljud han hittills upplevt har inte varit några större problem och de gånger han reagerar så släpper han det snabbt. Hästar tyckte han var sjukt läskigt i början men idag fixar han utan problem att spana på hästar, kor, highland cattle, kanadagäss mm. När det gäller vilda djur så har han faktiskt lite jakt i sig, vi får se hur det utvecklar sig... 

Förra helgen fick han följa med på sin första aktiveringspromenad i DogSpirits regi och han skötte sig med bravur! Med på promenaden var även två dvärgpudlar, en collie, en golden och en amstaff. Och inte att förglömma 5 människor ;)


Häromdagen gick vi på promenad med jasmin och hennes Nova (mellanspets). Senast vi sågs var innan jul då jag miljötränade med Atle på Jasmins hundsalong och vi besökte även en träningshall för lite träning. Även Jasmin tyckte att det var jättestor skillnad på Atle nu så det har verkligen gått framåt. 

Helt nytagen bild på Atle =)


På insidan är Atle en väldigt mjuk kille men samtidigt är han väldigt "fysisk". Han kan vara väldigt bufflig, är snabb som en missil, smidig och atletisk och ofta en riktig bulldozer när han far fram ute (ehh, även inomhus...). Han är fortfarande väldigt valpig och har precis börjar lyfta på benet, vilket är jättesent för rasen. Så nu får vi se hur tålamodsprövande hans tonårstid blir haha!

torsdag 6 april 2017

Namnet

Tänkte att jag skulle klargöra hur Atle fick sitt namn. Det är både en och två som påpekat att det finns en norsk artist som heter Atle men min Atle är INTE döpt efter den artisten!! Jag visste inte ens att han existerade. Jag ville verkligen ha ett namn som inte skulle förknippas med en kändis, figur etc. Så jag hoppas innerligt att artisten Atle inte blir känd... Sen ville jag inte heller ha ett namn som sitter på var och varannan hund.

Min Atle är i själva verket döpt efter en av Sveriges fem stora isbrytare, alltså en båt! Atle håller rännor i Östersjön fria från is så att fartyg kan ta sig fram.

Isbrytaren Atle. I grund och botten är det ett fornnordiskt namn.
Det var såååå nära att Atle fick heta Gollum. Vilket iof inte alls går ihop med att jag inte vill att namnet ska förknippas med en kändis/figur... Enda anledningen till att det inte blev Gollum var att alla trodde jag skämtade eller såg helt spyfärdiga ut när jag föreslog det namnet. Gollum verkar vara en figur som väcker obehag hos folk och det blir därför helt oförståeligt varför jag skulle döpa min valp till det. Men själv tycker jag Gollum är asball så i min värld finns inget obehag kopplat till det namnet =) Han kan få Gollum som andranamn istället - Atle Gollum Fagerman.

tisdag 4 april 2017

Bildbomb

Här kommer ett litet axplock av bilder på Atle, från liten till stor =)

Första dagen hemma

Hur söt får man va?

Det gäller att vila på precis samma sätt som idolen Meya.

Bus!

Koppången


Gå på broar är ett måste inför kommande vandringar =)

Spanar på änder

Trött kille

Första ordentliga trimningen

Fiskskinn i munnen, alltid detta fiskskinn...
Fullt ös!

Atle ser till att Vaxholmsfärjorna är ordentligt förtöjda ;)

Gå på spångar är också bra att testa.

Andra trimningen

Första kontakten med öppet vatten, isen har precis släppt.

Tiden går så snabbt, idag ser han nästan ut som en vuxen hund...

söndag 2 april 2017

När allt inte blir som man tänkt sig...

Nu blev det här ett väldigt långt inlägg, dessutom ett ganska negativt sådant. Jag kan dock lugna er med att Atle idag är mycket bättre än vad jag beskriver i det här inlägget. Men om ni ska kunna hänga med framöver så måste ni ha lite bakgrundsinfo.

22 november åkte jag för att hämta Atle. Min blivande kollega, tävlingskompis, äventyrshund mm. Vad kan gå fel med den gallring jag gjort liksom? 10 månaders efterforskning för att ge mig själv bästa tänkbara förutsättningar att hitta en hund med de egenskaper jag vill ha så att jag kan använda hunden till det jag vill. Därför blev det minst sagt en chock att få hem Atle och inse att han var fruktansvärt rädd för människor och till viss del även hundar.
De första två veckorna ville han bara fly så snart han såg en människa utomhus, även om det bara var en fullt vanlig människa på stort avstånd. Att hälsa på någon var det inte tal om, då gjorde han utfall. Han ville inte gå utanför tomten eftersom det fanns risk att det skulle komma en människa. Utanför tomten gick han och pep, var allmänt "på tårna" och tittade sig omkring med svansen mellan benen. Minsta misstanke om att en människa fanns i närheten gjorde att han ville springa hem eller fly upp i min famn genom att klättra upp på mig.
På tomten gick det lite bättre så länge inget hände men minsta fågel, ljud eller liknande så spratt han till och blev rädd. Missförstå mig inte nu - att en valp är osäker i ny miljö och inte vill lämna trygga hemmet är ju fullt normalt. Men det här var inget normalt beteende! Jag blev alldeles paff och smått chockad eftersom det var exakt sådana här beteenden jag fasat för.

Eftersom han satt fast i koppel och inte kunde fly eller öka avståndet till människorna så övergick flyktbeteendet i utfall. Han skällde på varenda människa och var helt okontaktbar, INGET kunde avbryta hans utfall.
Jag insåg ju ganska snart att hans beteende inte skulle bli bättre av sig självt så jag tog mig i kragen och började jobba med rädslan. Vi tog några dagar då vi bara höll oss på tomten och mumsade godis och lekte med leksaker. Jag hade smått panik över att socialiseringsperioden tickade för varje dag som gick men att gå utanför tomten gav honom just då bara starka obehagskänslor så det hade blivit så fel. Försökte välja tider då det var lugnt ute och dagsljus. Han blev ganska snabbt tryggare på tomten och då började vi gå ut på gångbanan utanför tomten. Tog med mig samma rutiner jag haft på tomten och valde lugna tider på dygnet att lattja och smaska godis på avstånd från de människor som passerade (vi snackar alltså att människan måste vara ca 50m bort för att han ska gå att avleda). Efterhand blev han tryggare på de ställen han tidigare gått på, förutsatt att det var folktomt. Nya platser var fortfarande jätteläskiga.

Hundar var också läskiga i början. Han var visserligen nyfiken och ville fram men skrek rakt ut så snart hunden gjorde en hastig rörelse. Tack och lov har jag ju mängder av hundar i bekantskapskretsen så Atle har fått träffa många trevliga och stabila hundar av olika raser. Idag kan han inledningsvis vara lite osäker på nya hundar men han fungerar socialt med alla hundar han träffar och har ett fint språk. Det var verkligen guld värt att ha så många hundar att använda, hade han inte socialiserats med hundar direkt i ung ålder hade han tveklöst blivit en utfallshund (sen får vi se vad som händer i och med könsmognaden men såhär långt ser allt bra ut).
Något jag märkte i samband med att han umgicks med andra hundar var att då gick det utmärkt att hälsa på deras matte eller husse, även barn. Det har jag försökt utnyttja genom att träffa och gå promenader med olika vänner och deras hundar och samtidigt låtit Atle hälsa på och lattja med matten/hussen. Tänkte att det kanske skulle hjälpa honom att komma över sin rädsla för människor men det hade absolut noll effekt på hans förhållande till andra människor utan hundar.

Två veckor innan Atle skulle flytta hem till mig upptäcktes en vattenläcka hemma, verkligen sämsta tänkbara tajming. Så från det att jag hämtade hem Atle och fram till mitten av februari bodde jag hos mina föräldrar. Atle var väldigt rädd för min pappa och de första 4-5 veckorna kunde de inte umgås alls trots att vi bodde i samma hus. Tack och lov började det släppa sen och idag är de riktiga kompisar =) Men 4-5 veckor innan han vågade umgås med pappa av egen fri vilja, det är inte normalt!

När det var dags för vaccination valde jag en privat veterinär med mottagning hemma hos sig, allt för att göra besöket mindre stressande jämfört med på en större klinik. Förvarnade veterinären om Atles människonoja men trots det blev hon helt paff över hans reaktion när han såg henne. Vaccinationen i sig gick väldigt bra, vad är ett nålstick jämfört med den alien som höll i nålen haha ;)

Rädslor smittar ju ofta och det tog inte långt tid innan Atle t.ex. började reagera på stillastående bilar. Det hände ju då och då att människor gick i och ur bilar som stod still och därmed blev det läskigt att gå förbi bilar. Det var även vissa andra grejer han började reagera på men tack och lov är allt det där borta idag. 

Första tiden kombinerade jag adaptil doftavgivare och adaptilhalsbandet och ovanpå det fick han ett tryptofantillskott (tryptofan omvandlas i kroppen till bl.a. serotonin vilket är ett "måbra" hormon och kan hjälpa i situationer där hunden upplever oro och rädsla). Var och en för sig hade dessa preparat ingen effekt men kombinationen tyckte jag tog udden av de värsta reaktionstopparna.

Atle har varit rätt knepig på så vis att han inte för fem öre kunnat tränas enligt skolboken. Började jag klicka eller ge annan belöningssignal, ta ut extra avstånd eller placera mig själv mellan Atle och en närmande människa så fick han spel och stressade upp ordentligt. Det bästa var att bara göra ingenting och passera... Belöning tog han sällan oavsett vad det var.
Det som faktiskt till slut gav resultat var att leka. Atle älskar att leka och efter att ha lekt på stort avstånd från folk så kunde vi leka allt närmare och till slut kunde vi leka oss förbi folk vi passerade under promenaden. Så skönt att hitta ett sätt som äntligen gav lite resultat! Nackdelen med detta evinnerliga lekande/kampande är att det gjort honom rätt varvad utomhus så nu måste jag jobba på att plocka ner honom på jorden igen. Men det är det minsta problemet i det stora hela ;)

Givetvis såg jag inte dessa negativa sidor av Atle hos uppfödaren. Och uppfödaren verkar inte heller ha sett dessa sidor. Jag har funderat i det oändliga över varför han har dessa sociala problem, diskuterat med uppfödaren och slitit mitt hår! Jag har funderingar och tankar men lär aldrig få ett ordentligt svar så jag har lagt ner funderingarna som ändå bara gör mig gråhårig. Det är som det är och jag kan bara försöka träna och hjälpa honom så gått det går utefter de beteenden han uppvisar.

Som ni säkert förstår så är risken väldigt stor att Atle aldrig kommer klara av tävlingsmiljö. Oerhört tråkigt då jag så länge velat tävla (Täppas var ju dopad av sina mediciner och fick därmed inte tävla) och dessutom skulle jag behöva tävlingsmeriter för att få fler kunder till vissa specifika kurser. En reklampelare för DogSpirit helt enkelt!

Det här är anledningen till att jag inte skrivit något i bloggen sedan jag fick hem Atle. Det var inte helt kul att inse att det kommer ta 2-3 år innan han kanske kan klara av tävlingsmiljö och att vara med mig på jobbet. Eller så kommer han aldrig fixa det, det återstår att se. Det kommer även krävas mycket jobb bara att klara av alla vardagliga situationer som t.ex. att få besök här hemma, sitta på ett fik, åka kommunalt etc. Dvärgschnauzrar kan ju vara reserverade mot främmande människor så det är inte så att jag förväntat mig en översocial labrador. Men Atle var inte bara reserverad i början, han var livrädd.

Nu blev det som sagt ett väldigt negativt inlägg om min lilla Atle men givetvis har han positiva sidor också! Det får dock bli ett annat inlägg, nu måste jag sätta punkt för idag =) Det som ändå känns hoppfullt är att han trots allt gör framsteg. Det går sakta och vi har en lååång väg kvar men det går ändå åt rätt håll. Jag kan inte påstå att jag hittat rätt knappar att trycka på i alla situationer men jag förstår honom bättre och bättre.

Atle 3 mån gammal. Lina på för att han skulle känna sig mindre pressad av att sitta fast i ett kort koppel och sen favoritleksaken just då.

Knasiga lilla Atle... Men jag har gett mig fan på att vi ska lösa det här så det är bara att hålla tummarna för att jag ror projektet Atle i hamn!