Grövelsjön del 2

På söndag morgon ringde klockan 06:00 och det regnade inte! Däremot var det bara 6 grader vid stugan och ännu kallare uppe på fjället så det fick bli varma kläder. Idag var planen att gå upp på Jakobshöjden. Leden utgick från fjällstationen och jämfört med gårdagens led var det nu lite mer riktig vandring och mer uppför.

Fjällstationen

Första kilometern var det samma led som till Storvätteshågna men ganska snart vek leden till Jakobshöjden av mer norrut. Ovanför trädgränsen träffade vi på tre renar som inte hade någon större lust att flytta på sig förrän vi kom rätt nära. 

Ibland får man ju frågan "om du skulle vara ett djur, vilket djur skulle du vilja vara då?" Jag väljer tveklöst en fjällren. Men gärna en vild sådan så jag slipper hamna på någons tallrik.

I och med att vi var högre upp idag så var det bättre utsikt men topparna låg lite dolda i molnen. Men man fick ändå en hint om hur det ser ut i omgivningarna. Hade kanske tänkt mig lite mer höga berg men några ordentliga toppar finns nog att utforska framöver, speciellt på Norska sidan.

Förvånansvärt flackt

Atle mediterar på fjället. Eller njuter han av utsikten? Nä, i själva verket spanar han på renar i fjärran ;)

Knatade på uppför och till slut kom en sista brant och sen förväntade vi oss toppen. Men nja, det är det där klassiska med branter att när man väl är uppe så finns där en ny brant och sen en ny brant osv...

Nix, det här var inte toppen =)

Väl uppe (1103 möh) blåste det riktigt kallt så Atle fick täcket på sig och vi pausade i ett uppbyggt vindskydd av stenar. Här visade sig nu Gealta/Storvätteshågna även om toppen var dold i moln. Åjovars, det är allt ett litet projekt att gå upp där. Det blev inte några bra bilder och själva toppen ligger liksom lite bakom det berg som syns på bilden.

Sen bar det av nerför fjället igen, på vissa ställen fanns fortfarande snö kvar från i vintras. Vid trädgränsen blåste det mindre så det blev en ordentlig frukost intill en liten bäck. Jordklotets godaste kokos/chia/fikongröt! Några renar tittade såklart förbi =)

Tillbaka i stugan blev det dusch av benhåren (herregud vilka tovor...) och sen bar det av till Orsa för att övernatta där innan hemfärden på måndagen.

Alltså kolla hornen!

Nu har jag lite bättre koll på Grövelsjön även om jag nog måste ge stället en till chans i bättre väder (det måste väl finns några fler höga toppar bakom molnen??). Nästa år blir det Storvätteshågna och framöver är jag även sugen på Töfsingdalens nationalpark (typ norr om Storvätteshågna) mest för att det verkar så avskräckande. Det är Sveriges minst besökta nationalpark p.g.a. den svårframkomliga terrängen och det är lätt att gå vilse då det knappt finns några leder. Men det får bli en flerdagarstur i så fall, det ligger för långt bort för att klaras av på en dag. Måste även kolla upp att det ens är genomförbart med en liten hund också...

Grövelsjön del 1

Efter 52 mil i bilen anlände vi till Grövelsjön sent på fredag eftermiddag. Resan tog lite längre tid än planerat. Dels för att det regnade i 52 mil, dels p.g.a. en timmes tvärstopp på E4 (där halva godisförrådet åts upp i ren tristess) och dels för att Atle vid en rastplats provsmakade människobajs som jag ovetandes plockade ur käften på honom. Tur det var precis intill Österdalälven och jag hade dushgel i bilen...  

Strax innan Grövelsjön fanns en fors jag såklart var tvungen att stanna vid - Grövlan!

Väl framme installerade vi oss i en urmusig gammal timmerstuga och jag började med att bada Atles skägg i mitt eget schampo (packar nog alltid med hundschampoo framöver...). Det var faktiskt inte så illa med skägget men ändå. 
Eftersom det fortfarande regnade blev det en tripp i bilen runt i området för att spana lite och en tur till Renbiten där de säljer renkött och samiskt konstverk. Kvällspromenaden gick på en grusväg som skulle mynna ut i olika vandringsleder upp på fjället men det var nog inte rätt grusväg... Atle hittade i alla fall renskit att äta med sitt nybadade skägg =) 
Oavsett väder så ska man äta utomhus (framför allt när Grövlan brusar intill stugan) så Atle fick sitta invirad i en filt och värma sig när det började bli kallt.

På lördag morgon visade väderrapporten 31 mm regn. Det innebär typ konstant ösregn. Ok... På med vattentäta kläder, regnskydd till ryggan och täcke till vovven. Tog bilen till Sjöstugan och insåg att det var finfin dimma så utsikt var bara att glömma. Planen var att gå till Silverfallet, en sån där lättare led på 6-7 km. Det kändes lagom för Atle och så fick jag ett vattenfall på köpet!

Leden inleddes med en bro över Grövlan och sen gick det lätt uppför. Efterhand blev det lite stenigare och lite lummigare innan vi kom till Olåns vindskydd. 

 

Sen följde vi leden längs Olån fram till Silverfallet. Ja, men det var väl säkert fint en solig dag men sååå speciellt kan fallet inte vara ens då. Läser man vandringsbloggar så verkar ju Silverfallet vara värsta grejen här i Grövelsjön men jag var inte alltför imponerad. Eller så var det vädret ;)

Sedan gick leden längs med gränsen till Norge, gränsen är markerad med ett flera mil långt stängsel för att skilja svenska och norska renar åt. Även smidigt på så vis att man som hundägare vet var man ska hålla sig om hunden inte är "Norge-kittad".   

Norska renar

Den här delen av leden var högre upp och det blåste mer så en dyngsur Atle började frysa och svära över den här dumma turen. Han fick bitvis åka snålskjuts och när han gick fick han fiskgodis titt som tätt för att hålla humöret uppe, men det var lite gränsfall med vädret för hans del. Det regnade bara mer och mer men till slut var vi tillbaka vid Sjöstugan och en efterlängtad bil. 

Tillbaka i stugan fick Atle en varm dusch och sen bäddade han ner sig bland filtarna och sov länge och väl. Regnet bara öste ner så det blev en myseftermiddag inne i stugan, passade även på att planera morgondagens tur. Var ju ganska begränsad i valet av leder, dels för att Atle inte ska ut på en tvåmilatur och sen för att vi var tvungna att hålla oss på den svenska sidan då han varken är avmaskad eller har pass.

Atle funderar över det här med karta och kompass. Tur han lagt sig på den svenska sidan ;)

Efter ännu en middag utomhus i kyligt väder så somnade vi ganska snabbt framåt kvällen.

Gealta

När jag började utforska Dalafjällen för många år sedan så satt jag och kollade på kartan och hittade ett fjäll jag liksom fastnade för. Det verkade stort och maffigt och jag bestämde mig för att en vacker dag ska jag upp på toppen! Dessutom gillade jag namnet, Gealta är det samiska namnet för Storvätteshågna. Dalarnas (och Svealands) högsta fjälltopp, 1204 möh. I efterhand har jag insett att det inte är sådär högt jag hoppats på, det finns inte ens någon hisnande topp att kämpa sig upp på. Fjället har lite mer den karaktär som Nipfjället har - branta sluttningar men väl uppe är det plant.
Jag har inte kunnat åka dit tidigare eftersom det ligger för långt bort från en dygnet runt öppen veterinär, ja ni som följt bloggen kan storyn. Men nu behöver jag inte oroa mig över akuta sjukdomstillstånd längre så Storvätteshågna har börjat pocka på uppmärksamhet. Och eftersom stället ligger i den del av Dalafjällen jag ännu har kvar att utforska så bär det nu av för att reka lite inför nästa år!

Skäggig date

Idag träffade vi Pernilla (Kennel Hnoss) med Ellen & Katya för en promenad vid Skavlöten. Ellen är ju Täppas gamla viltspårskompis men 2-åriga Katya var en ny bekantskap. Numera bor ju Pernilla i Skåne så det blir lite svårt med regelbundna träningsträffar =) Jag har haft lite svårt för vita dvärgschnauzrar då de flesta jag träffat inte varit särskilt bra mentalt men på senare tid har jag träffat flera trevliga.

Atle ville sååå gärna leka men tant Ellen muttrade honom på plats och Katya tyckte att Atle var på tok för framfusig. Atle gav rätt snart upp hoppet om Ellen men Katya blev han förtjust i och försökte sig på ungefär en miljon lekinviter utan framgång. Det fick bli en promenad istället =)

Katya, Ellen, Atle

Arthur

Under semestern läste jag boken om Arthur. Ni minns säkert gatuhunden som anslöt sig till ett svenskt multisportteam under VM i Ecuador, lyckades nästla sig in i lagledarens hjärta och fick följa med hem till Sverige för att bo med sin nya familj. 

Boken är skriven av Mikael Lindnord, den numera "pensionerade" lagledaren i Team Peak Performance och ägare av Arthur. Boken berättar inte bara om hur Arthur följde med på den senare delen av tävlingen (bestående av både svår vandring och forskajak...) utan man får även en bra inblick i hur det fungerar på en tävling i multisport. Det är "tur" (nej, det är faktiskt fördjävligt) att jag dras med en fotskada från ett traillopp för några år sedan, annars hade jag varit såld!!!

Slut på semestern

Semestern är slut och i onsdags började jag jobba igen. Dessvärre är det bara halvfart fortfarande innan Atle kan vara själv tillräckligt länge. Blev lite knixigt det där när jag inte kunde ha honom med i jobbet alls men det är bara att nöta på med ensamhetsträningen.

I övrigt är han tonåring ut i klospetsarna för närvarande så det är bara att härda ut den ljuva unghundstiden. Hoppas på att det ska bli lite svalare snart så att vi kan komma igång med spårandet igen, just nu tuppar han ju av efter en vanlig promenad. Bortsett från igår då när vi gick till Viggans båthamn där himlen öppnade sig så att till och med hästarna i hagen kom och sökte skydd. Så där stod vi två hundar och hästarna under trädens grenar och väntade förgäves. Det var bara att knata ut i regnet till slut =)

Prommis med Klara minutrarna innan himlen öppnade sig...

Trött och blöt hund softar i soffan!

Köarskärsfjället i ruggigt väder

I måndags åkte jag tidigt iväg till Sälenfjällen för att gå en runda där. Enligt alla väderprognoser skulle det vara runt 13 grader, blandat sol och moln samt lite lätt vind. Perfekt promenadväder med andra ord! Nu är det ju så att fjällväder lever sitt eget liv så jag slängde som vanligt ner kläder för alla tänkbara väder. Tur det för ju närmare Sälen jag kom desto mörkare blev himlen och till slut smattrade regnet mot bilen. Väl framme var det ungefär som en riktig jäkla höststorm =)

Jag hade tänkt gå en ny slinga nere i dalen mellan västra och östra kalven men dimman satte stopp för det, det var ett under att jag ens hittade dit i den dåliga sikten. Fanns liksom ingen poäng att gå en okänd led när jag missar utsikten och jag hade ingen lust att tappa bort mig heller för den delen.

Tänkte att det lär ju blåsa ännu mer uppe på Köarskärsfjället, där kanske dimman blåser bort. Och oavsett så känner jag till det fjället mycket bättre. Så jag åkte dit istället och japp, betydligt mindre dimma! Klev ur bilen och höll på att blåsa omkull. Fick på mig ordentliga kläder men insåg att jag glömt täcke till Atle =( Ja, det är mitt i sommaren men det var 8 grader, spöregn på tvären och en jäkla vind. Ingen bra kombo för en liten hund som ska få med sig positiva upplevelser av det här med fjällvandring... Men, men, tänkte att vi går en sväng och fryser han ihjäl får vi väl vända.

Traskade ut på fjället och ganska snart tyckte Atle att det här var ju inte riktigt klokt väder så han strejkade. Men nu är det såhär att ska man bo med den här matten så är det lika bra att vänja sig! Han kan vara lite sådär vid vanligt regn också men bara han kommer igång så går det bra sen.

Liten Atle har satt sig mitt på fjället och vägrar gå =)

Ju längre upp på fjället vi kom desto mer blåste det och dimman kom och gick. Gick på en sån där 08-led (Stockholmsanpassad enligt mig) som man omöjligt kan tappa bort så jag var inte särskilt oroad över dimman.

Rena autostradan

Eftersom dimman faktiskt verkade hålla sig på avstånd så skippade jag leden ändå, det är ju roligare att gå på måfå =) Atle hittade en liten sjö som han faktiskt tänkte gå ut i men där gick ändå gränsen, han behöver ju inte kyla ner sig mer än nödvändigt liksom.

Jag hade tänkt strosa omkring lite för att efterhand komma på en annan led längre bort som jag tänkte ta tillbaka till bilen. Men se det tänkte inte vädret för dimman kom farandes i stora sjok och snabbt gick det. Var bara att vända tillbaka mot 08-leden och försöka gå i rätt riktning i dimman. Haha, det var ju lättare sagt än gjort när man inte såg nåt...

Leden bör vara där framme någonstans... Nämen jag hade faktiskt hyfsad koll på var jag befann mig så ingen fara på taket.

Jag gillar ju sånt här väder (ok, dimman kändes rätt onödig) så det var rätt mysigt att stå där på fjället, med vinden som dånade, regnet som smattrade mot luvan och dimman som for omkring som en rökridå, ibland så tät att jag såg kopplet men inte Atle...
Till slut blev jag orolig att Atle skulle bli kall så det var bara att vända tillbaka mot bilen där jag tackade mig själv för att jag slängt in en handduk så jag kunde torka honom hyfsat torr.

Tillbaka i Orsa var det 22 grader och sol haha. Problemet med 22 grader och sol är att det är så uschligt att gå promenad i värmen ;)